Nicolas Poussin
French 1594-1665 Nicolas Poussin Galleries
The finest collection of Poussin's paintings, in addition to his drawings, is located in the Louvre in Paris. Besides the pictures in the National Gallery and at Dulwich, England possesses several of his most considerable works: The Triumph of Pan is at Basildon House, near to Pangbourne, (Berkshire), and his great allegorical painting of the Arts at Knowsley. The later version of Tancred and Erminia is at the Barber Institute in Birmingham. At Rome, in the Colonna and Valentini Palaces, are notable works by him, and one of the private apartments of Prince Doria is decorated by a great series of landscapes in distemper.
Throughout his life he stood aloof from the popular movement of his native school. French art in his day was purely decorative, but in Poussin we find a survival of the impulses of the Renaissance coupled with conscious reference to classic work as the standard of excellence. In general we see his paintings at a great disadvantage: for the color, even of the best preserved, has changed in parts, so that the harmony is disturbed; and the noble construction of his designs can be better seen in engravings than in the original. Among the many who have reproduced his works, Audran, Claudine Stella, Picart and Pesne are the most successful. Related Paintings of Nicolas Poussin :. | Victorious David 1627 Oil on canvas | Landscape with a Man Drinking or Landscape with a Man scooping Water from a Stream | Et in Arcadia Ego | Fokion funeral | Paysage avec un homme effraye par un serpent | Related Artists: Frank Mahony (4 December 1862 - 28 June 1916) was an Australian artist and member of the Dawn and Dusk Club.
Although christened "Francis Mahony", he later added 'Prout' and usually signed his work 'Frank P. Mahony'.
Mahony was born in Melbourne, third surviving child of Timothy Mahony, an Irish-born contractor, and his Cornish second wife Elizabeth, Johns. Mahony was taken to Sydney when 10 years old and studied at the Academy of Art under Giulio Anivitti.Mahony's work was accepted by The Bulletin and he became known for his excellent drawings of horses. In 1889 his oil painting Rounding up a Straggler, was bought for the Art Gallery of New South Wales; in 1896 The Cry of the Mothers was also purchased.Mahony did a lot of illustrative work for the Picturesque Atlas of Australia, Victoria and its Metropolis, the Antipodean and other magazines of the period, and was also responsible for some of the illustrations to Barcroft Boake's Where the Dead Men Lie. William Peters (1742 - 20 March 1814) was an English portrait and genre painter who later became an Anglican clergyman and chaplain to George IV. He became known as "William" when he started signing his works as "W. Peters".
Peters was born in Freshwater, Isle of Wight, the son of Matthew Peters (born at Belfast, 1711), a civil engineer and member of the Royal Dublin Society; by Elizabeth, the eldest daughter of George Younge of Dublin. The family moved from England to Dublin when Peters was young, where his father "advised on the improvement of loughs and rivers for navigation". and published two treastises on the subject.
Peters received his artistic training from Robert West in Dublin; in 1756 and 1758 he received prizes from the first School of Design in Dublin. In 1759, he was sent by the Dublin Society to London to become a student of Thomas Hudson and won a premium from the Society of Arts. The group also paid for him to travel to Italy to study art from 1761 to 1765. On 23 September 1762 he was elected to the Accademia del Disegno in Florence. Peters returned to England in 1765 and exhibited works at the Society of Artists from 1766 to 1769. Beginning in 1769, Peters exhibited works at the Royal Academy. In 1771 he was elected an associate and in 1777 an academician. He returned to Italy in 1771 and stayed until 1775. He also probably traveled to Paris in 1783-84, where he met Leopold Boilly, Antoine Vestier, and was influenced by the work of Jean-Baptiste Greuze.
On 27 February 1769, Peters became a freemason, and he was made the grand portrait painter of the Freemasons and the first provincial grand master of Lincolnshire in 1792. In 1785, he exhibited portraits of the Duke of Manchester and Lord Petre as Grand Master at the Royal Academy exhibition. Martin Mijtens d.a.Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens.
Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
|
|
|